Väntrummet.

Jag sitter återigen i det välbekanta väntrummet.
Soffan tycks ha maskor som jag tidigare inte känt till.
Väggarna vill berätta en historia för mig.
Tapeterna är lätt gula och verkar ha flagnat av.
Jag försöker prata tillbaks men munnen formar inga ljud.
Kanske är jag fast för evigt i väntan på något mer?
Eller så kanske det finns en möjlighet,
en spricka av ljus någonstans i kaoset.
En spricka som jag än inte känner till.

Men alla tankar står still, samtidigt som allting surrar omkring.
Du frågar mig vad jag känner. Men jag känner ingenting.
Det finns ingenting jag kan säga eller göra som förändrar någonting.

Salstentan.

Jag har inte haft så mycket fritid på sistone på grund av en rätt så intensiv kurs i psykiska sjukdomar (I).
Dock så är jag ledig nu, i en hel vecka innan nästa kurs börjar (psykiska sjukdomar II).
Hemtentan är inskickad och salstentan är gjord.
Var jättenervös i natt och hade svårt att somna på grund av salstentan,
men nu i efterhand inser jag att det förmodligen var dumt att göra en sådan stor grej av det.

Det ska bli skönt att vara ”fri” en stund, samtidigt som att jag känner att jag förmodligen kommer att slösa bort min tid på ingenting…
Jag kan heller inte helt bli kvitt mina tankar kring hur resultatet i fråga kommer att bli.
Men nu är allt gjort i alla fall och jag får väl hoppas på det bästa.

Söndagsmorgon.

Jag vaknar upp liten, som man kan känna sig en söndagsmorgon.
Några timmar försenad. Halva dagen har gått och jag tycks inte ha omfamnat den.
Jag vill dunka huvudet mot någonting hårt. Det här är inget jag kallar för ”carpe diem”.
Och tur är väl det, jag har ju aldrig gillat det ”ordspråket” något vidare ändå.

Några timmar senare, sitter jag i något som skulle kunna tolkas som ett evigt väntrum.
Men vid första anblick tycks det vara en vanlig soffa i ett ordinärt vardagsrum.
Jag suckar åt dammet som tycks komma närmre (jag undrar varför det alltid ska fyllas på?)

Och egentligen vet jag inte varför jag sitter här. Åter igen.
Men det känns som att jag hör hemma i en annan tid och en annan plats.
Allting verkar främmande men jag är ändå tillmötesgående.
Det är ju trots allt det jag har lärt mig att vara.

(Så jag sitter här, några timmar till).