Söndagsmorgon.

Jag vaknar upp liten, som man kan känna sig en söndagsmorgon.
Några timmar försenad. Halva dagen har gått och jag tycks inte ha omfamnat den.
Jag vill dunka huvudet mot någonting hårt. Det här är inget jag kallar för ”carpe diem”.
Och tur är väl det, jag har ju aldrig gillat det ”ordspråket” något vidare ändå.

Några timmar senare, sitter jag i något som skulle kunna tolkas som ett evigt väntrum.
Men vid första anblick tycks det vara en vanlig soffa i ett ordinärt vardagsrum.
Jag suckar åt dammet som tycks komma närmre (jag undrar varför det alltid ska fyllas på?)

Och egentligen vet jag inte varför jag sitter här. Åter igen.
Men det känns som att jag hör hemma i en annan tid och en annan plats.
Allting verkar främmande men jag är ändå tillmötesgående.
Det är ju trots allt det jag har lärt mig att vara.

(Så jag sitter här, några timmar till).

Annonser

kommentera...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s