Hjärnspöken.

Jag vill ruska om mig själv, jag vill våga komma ut ur min egen bubbla. Närmare någon slags verklighet. Men under all smuts och damm känns verkligheten allt för långt bort.
I ett virrvarr av kaos, åsikter och folk står jag någonstans i mängden och försöker bli klok på vad jag gör här, vad min roll i allt det här är. Och jag finner inga ord. Jag finner inget annat än endast tomrum i en omgivning fylld av människor.

Och jag är trött på att alltid tänka, på alla hjärnspöken som kommer förbi då och då. Hur hela min existens under en stund kan definieras utifrån några orationella känslor som härjar och lämnar mig ensam och förundrad gång på gång.

Men jag antar att det här är en del av att vara i livet. Alla stunder har sina uppgångar och nedgångar. Och nere i dalen ska jag kämpa mig upp. Men först måste jag få fälla några tårar för att kunna ställa mig upp och kämpa några dagar till.
large
admin-ajax

Annonser

kommentera...

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s