Högtider.

Det nalkas alltid högtider, så som födelsedagar…
Och för en stund kunde jag glädjas av solsken och skratt
Men än en gång påminns jag, på grund av henne,
hur det kommer sig att likgiltigheten sköljer över mig
Hon som ska vara ens egen, den första person att anförtro sig åt
Hon river upp en ilska ur mitt bröst, och jag kan inget annat än känna ledsamhet
Varje gång jag hör hennes röst.
large
– Jag undrar om hon vet hur gammal jag blir?

Livet.

Har pluggat och stressat ofantligt mycket på senaste tiden för en stor tenta som vi har imorgon. Men ibland måste man inse att det faktiskt finns mer i livet, utöver alla krav… Och att man är värd att ge sig själv en paus ibland, innan hela huvudet exploderar för allt som ska få plats.
Det är något jag personligen ofta glömmer, att huvudet och kroppen kan ge upp. Vilket leder till att jag blir dyster och bitter på vägen.
Och visst, jag ska väl inte säga att jag inte är orolig för morgondagen – det finns en känsla av oro bosatt i mig större delen av tiden.
Den känslan får helt enkelt åsidosättas för stunden, för jag har insett att jag gör så gott jag kan. Räcker inte det, så får jag väl försöka någon annan gång – när tid och ork finns.
Jag har bannemig inte en chans att leva om livet, och det är just stunder ifrån livet som jag mister varje gång jag stressar.

– Kanske ska jag försöka ta efter ”Paramores” syn på livet istället?

 

 

 

Livet/döden.

Dödsångest.
En brinnande känsla i mitt bröst, den sipprar bubblandes upp till någon form av yta.
Jag undrar om stunden är kommen, då min sista andhämtning lämnat mig?
Det brinner till, som om alla celler, likt glöden i en eld
sakta slingrat upp genom halsen.

En kvävande känsla förföljer mig, släcker den inneboende elden
Men alldeles för sakta.

Låt mig inte glömma att andas,
så livet inte lämnar mig.

 

Kylan.

Jag andas in medan snön yran runt mitt hår,
över mina ögon, och under en sekund är jag förblindad
Tänderna isar, samtidigt som jag välkomnar världen med ett fånigt grin…
Jag funderar på vart allt och inget kommer ifrån
Hur det kommer sig att människor kan vara fysiskt nära
Men ändå så långt bort
Jag virar jackan tätare kring kroppen, huttrar för kylan
Jag tänker att det förmodligen är bättre så här
Att jag hellre stänger ute än släpper in.
large large2
admin-ajax