Hjärnspöken.

Jag vill ruska om mig själv, jag vill våga komma ut ur min egen bubbla. Närmare någon slags verklighet. Men under all smuts och damm känns verkligheten allt för långt bort.
I ett virrvarr av kaos, åsikter och folk står jag någonstans i mängden och försöker bli klok på vad jag gör här, vad min roll i allt det här är. Och jag finner inga ord. Jag finner inget annat än endast tomrum i en omgivning fylld av människor.

Och jag är trött på att alltid tänka, på alla hjärnspöken som kommer förbi då och då. Hur hela min existens under en stund kan definieras utifrån några orationella känslor som härjar och lämnar mig ensam och förundrad gång på gång.

Men jag antar att det här är en del av att vara i livet. Alla stunder har sina uppgångar och nedgångar. Och nere i dalen ska jag kämpa mig upp. Men först måste jag få fälla några tårar för att kunna ställa mig upp och kämpa några dagar till.
large
admin-ajax

Ett nytt år.

Det känns som tiden springer ifatt mig och alla i min omgivning, och jag har svårt att inte bli sentimental. För jag tror det är jobbigt ibland, att visa vad man egentligen känner för sina nära och kära trots att det är så viktigt att göra det medan vi har tiden och kan, och ibland är det nog på grund av ren rädsla och ibland bara på grund av ren dumhet.
Men just idag, den första dagen på ännu ett nytt år (som jag bara för några dagar sedan var bitter över och inte alls såg fram emot), har uppmärksammat mig på det faktum att man ska vara glad för det man har. Och inte glömma att man har mer än vad många andra bara skulle kunna drömma om att ha; tak över huvudet, mat på bordet, älskvärda syskon, vänner som bryr sig… Listan kan göras lång, för det finns orättvisa i världen och allt här i livet är inte uppenbart för alla – och därför vill jag tacka alla mina nära och kära som finns runt mig, ni som stöttar mig och sprider glädje med er blotta närvaro – genom lycka och sorg. Jag säger det säkert allt för sällan: Men jag älskar er allihop ❤
2013-12-31 16.51.09
admin-ajax

Nostalgitripp, ZTV & MTV.

Har fastnat i någon form av nostalgitripp för tillfället. Jag längtar tillbaka till tiden då ZTV och MTV faktiskt var rena musikkanaler… Där man kunde upptäcka nya band och artister (som man kanske inte hade stött på annars). Nu återstår endast MTV i någon form av förnedrings-TV, där musiken har blivit lagd åt sidan. Och jag sörjer det som varit, givetvis.

Trots att jag är ung och född på 90-talet har jag hunnit bli nostalgisk, och lärt mig hur det känns att vara gammal. Det ter sig underligt på något vis, för omgivningen tycks inte tycka att jag är speciellt gammal – i vissa människors ögon kommer jag förmodligen under en väldigt lång tid framöver betraktas som ”en av de små”, och inte alltid mig emot, att vara den lilla i ligan kan ha sina fördelar.

Men i vissa stunder funderar jag kring varför jag ständigt kommer tillbaka till det här med att känna mig så ofantligt gammal… Skiljer sig mitt tankesätt och mitt beteende stort ifrån resten av min omgivning (som är i min ålder?). Eller är det bara en subjektiv känsla, av att ha ”växt upp för tidigt” och att jag helt enkelt är en person som ofta tar ansvaret och gärna planerar och tänker på konsekvenserna innan jag handlar?

Det är sådana här tankar, som jag kan tänka mig är helt ointressanta för min omgivning som jag går runt och tänker på emellanåt, och som jag nu ventilerar ut till er stackare som orkade läsa.
Men nu räcker det med tankar för ikväll, imorgon är en ny dag osv.
Tack och hej för mig!
admin-ajax

Den stora likgiltigheten.

Jag
Jag vänder ena kinden till,
låter vinden blåsa
Den får föra mig vart den än behagar,
vart den vill

Det kanske handlar om uppgivenhet,
någon slags ambivalens till livet
Det är ju bara ord,
utan direkt mening

Kanske är det rätta att aldrig ge sig
Men det enda rätta är svårbegripligt,
för den tillfälliga kapitulationen
– den stora likgiltigheten
som infinner sig.
admin-ajax