Väntrummet.

Jag sitter återigen i det välbekanta väntrummet.
Soffan tycks ha maskor som jag tidigare inte känt till.
Väggarna vill berätta en historia för mig.
Tapeterna är lätt gula och verkar ha flagnat av.
Jag försöker prata tillbaks men munnen formar inga ljud.
Kanske är jag fast för evigt i väntan på något mer?
Eller så kanske det finns en möjlighet,
en spricka av ljus någonstans i kaoset.
En spricka som jag än inte känner till.

Men alla tankar står still, samtidigt som allting surrar omkring.
Du frågar mig vad jag känner. Men jag känner ingenting.
Det finns ingenting jag kan säga eller göra som förändrar någonting.