Sommarnonsens.

Världen har just vaknat, ifrån vad som känns som en allt för lång dvala
Med en sång svår att tyda med ord välkomnar fåglarna sommarvärmen
Daggen smeker gräset likt ett lager av socker, medan solen leker bland trädkronorna

Jag blir blöt om fötterna och får hål i tänderna.

Dagg.

Därifrån.

Hon satt med pannan tryckt mot fönstret
det var kyligt och nästan vått
precis som regnet som hade bildats
utanför
Med hjälp av hennes andetag
formade hon moln
och ritade meddelanden
som hon önskade
kunde ta henne därifrån.

 

 

 

 

Väntrummet.

Jag sitter återigen i det välbekanta väntrummet.
Soffan tycks ha maskor som jag tidigare inte känt till.
Väggarna vill berätta en historia för mig.
Tapeterna är lätt gula och verkar ha flagnat av.
Jag försöker prata tillbaks men munnen formar inga ljud.
Kanske är jag fast för evigt i väntan på något mer?
Eller så kanske det finns en möjlighet,
en spricka av ljus någonstans i kaoset.
En spricka som jag än inte känner till.

Men alla tankar står still, samtidigt som allting surrar omkring.
Du frågar mig vad jag känner. Men jag känner ingenting.
Det finns ingenting jag kan säga eller göra som förändrar någonting.

Bitterheten.

Känns oftast bättre när jag har spolat ner bitterheten ner för avloppet.
Men känslan av lätthet stannar nästan aldrig kvar,
längre än vad jag har förväntat mig.
Och kanske är det fel på mig.
När endast ”kansken” är allt jag har.
Jag vet inte längre vad det är ni förväntar er.
Kanske har det alltid varit så.
Bara mindre uppenbart.