Livet/döden.

Dödsångest.
En brinnande känsla i mitt bröst, den sipprar bubblandes upp till någon form av yta.
Jag undrar om stunden är kommen, då min sista andhämtning lämnat mig?
Det brinner till, som om alla celler, likt glöden i en eld
sakta slingrat upp genom halsen.

En kvävande känsla förföljer mig, släcker den inneboende elden
Men alldeles för sakta.

Låt mig inte glömma att andas,
så livet inte lämnar mig.

 

Annonser

Kylan.

Jag andas in medan snön yran runt mitt hår,
över mina ögon, och under en sekund är jag förblindad
Tänderna isar, samtidigt som jag välkomnar världen med ett fånigt grin…
Jag funderar på vart allt och inget kommer ifrån
Hur det kommer sig att människor kan vara fysiskt nära
Men ändå så långt bort
Jag virar jackan tätare kring kroppen, huttrar för kylan
Jag tänker att det förmodligen är bättre så här
Att jag hellre stänger ute än släpper in.
large large2
admin-ajax

Hjärnspöken.

Jag vill ruska om mig själv, jag vill våga komma ut ur min egen bubbla. Närmare någon slags verklighet. Men under all smuts och damm känns verkligheten allt för långt bort.
I ett virrvarr av kaos, åsikter och folk står jag någonstans i mängden och försöker bli klok på vad jag gör här, vad min roll i allt det här är. Och jag finner inga ord. Jag finner inget annat än endast tomrum i en omgivning fylld av människor.

Och jag är trött på att alltid tänka, på alla hjärnspöken som kommer förbi då och då. Hur hela min existens under en stund kan definieras utifrån några orationella känslor som härjar och lämnar mig ensam och förundrad gång på gång.

Men jag antar att det här är en del av att vara i livet. Alla stunder har sina uppgångar och nedgångar. Och nere i dalen ska jag kämpa mig upp. Men först måste jag få fälla några tårar för att kunna ställa mig upp och kämpa några dagar till.
large
admin-ajax

Saker som hör livet till.

Nu har det varit tyst här ett tag igen. Har haft en hel del för mig med tentaplugg, salstenta, ny arbetsgivare och andra mysigare saker som hör livet till (så som att umgås med syster, Loui och Amanda). För visso är det bra att vara sysselsatt (oftast), men det blir inte många tankar på att sätta sig vid datorn och skriva här då…
Har som sagt haft en salstenta denna vecka, som handlade om nervsystemet, sinnena och rörelseapparaten. Förhoppningsvis lönade sig mitt pluggande med ett bra resultat, men det återstår att se.
Började även arbeta för ”Frösunda” nu i början av december, eftersom de tog över personlig assistans som kommunen tidigare höll i. Vilket inneburit lite förändringar (rent pappersmässigt mest), men förmodligen kommer det inte bli så stor ändring för just mig (arbetsmässigt), så det löser sig nog.
Mina studier på sjuksköterskeprogrammet ser ut som uniprogram oftast gör dock, stressiga och mycket att göra (så jag vet inte hur mycket tid jag kommer att ha över till jobb/fritid) nu runt jul och januari… Men som det känns just nu är det bara att kämpa igenom den här terminen (tänk att första terminen snart är förbi redan!), och sedan kämpa mig igenom några fler (tills jag blir klar någon gång). Har vacklat lite fram och tillbaka när det kommer till hur säker jag är på att jag faktiskt kommer passa som sjuksköterska och tankar som ”är det här verkligen det jag vill?”, ”kan jag verkligen?” – men just idag är jag väldigt säker på att jag bara måste kämpa mig igenom det här programmet, för det känns som det mest rätta för mig (just nu). Jag vet ju att jag vill hjälpa människor, men det är svårt att veta inom vilket område jag skulle kunna passa bäst. Men hur som helst tror jag sjuksköterskeprogrammet är en oerhört bra start och grund för framtida drömmar.
Jagmedröttläppstift
– Jag idag.
admin-ajax