Livet/döden.

Dödsångest.
En brinnande känsla i mitt bröst, den sipprar bubblandes upp till någon form av yta.
Jag undrar om stunden är kommen, då min sista andhämtning lämnat mig?
Det brinner till, som om alla celler, likt glöden i en eld
sakta slingrat upp genom halsen.

En kvävande känsla förföljer mig, släcker den inneboende elden
Men alldeles för sakta.

Låt mig inte glömma att andas,
så livet inte lämnar mig.

 

Annonser

Kylan.

Jag andas in medan snön yran runt mitt hår,
över mina ögon, och under en sekund är jag förblindad
Tänderna isar, samtidigt som jag välkomnar världen med ett fånigt grin…
Jag funderar på vart allt och inget kommer ifrån
Hur det kommer sig att människor kan vara fysiskt nära
Men ändå så långt bort
Jag virar jackan tätare kring kroppen, huttrar för kylan
Jag tänker att det förmodligen är bättre så här
Att jag hellre stänger ute än släpper in.
large large2
admin-ajax

Hjärnspöken.

Jag vill ruska om mig själv, jag vill våga komma ut ur min egen bubbla. Närmare någon slags verklighet. Men under all smuts och damm känns verkligheten allt för långt bort.
I ett virrvarr av kaos, åsikter och folk står jag någonstans i mängden och försöker bli klok på vad jag gör här, vad min roll i allt det här är. Och jag finner inga ord. Jag finner inget annat än endast tomrum i en omgivning fylld av människor.

Och jag är trött på att alltid tänka, på alla hjärnspöken som kommer förbi då och då. Hur hela min existens under en stund kan definieras utifrån några orationella känslor som härjar och lämnar mig ensam och förundrad gång på gång.

Men jag antar att det här är en del av att vara i livet. Alla stunder har sina uppgångar och nedgångar. Och nere i dalen ska jag kämpa mig upp. Men först måste jag få fälla några tårar för att kunna ställa mig upp och kämpa några dagar till.
large
admin-ajax