Därifrån.

Hon satt med pannan tryckt mot fönstret
det var kyligt och nästan vått
precis som regnet som hade bildats
utanför
Med hjälp av hennes andetag
formade hon moln
och ritade meddelanden
som hon önskade
kunde ta henne därifrån.

 

 

 

 

Annonser

Väntrummet.

Jag sitter återigen i det välbekanta väntrummet.
Soffan tycks ha maskor som jag tidigare inte känt till.
Väggarna vill berätta en historia för mig.
Tapeterna är lätt gula och verkar ha flagnat av.
Jag försöker prata tillbaks men munnen formar inga ljud.
Kanske är jag fast för evigt i väntan på något mer?
Eller så kanske det finns en möjlighet,
en spricka av ljus någonstans i kaoset.
En spricka som jag än inte känner till.

Men alla tankar står still, samtidigt som allting surrar omkring.
Du frågar mig vad jag känner. Men jag känner ingenting.
Det finns ingenting jag kan säga eller göra som förändrar någonting.

Hösten & Snön.

Känner att hösten är på väg.
Jag letar redan i smyg efter en passande vinterjacka.
Fast jag egentligen behöver en höstjacka.
För varje höst och vinter känns det som att jag kommer närmare någonting oundvikligt som jag helst inte vill möta.
Kanske är det snön. Men det har jag väldigt svårt att tro.
När jag var liten älskade jag ju snön, och jag vill minnas att det var likadant förra vintern.
Att den första snön var magisk på något sätt.
Och kanske är den det.

Bitterheten.

Känns oftast bättre när jag har spolat ner bitterheten ner för avloppet.
Men känslan av lätthet stannar nästan aldrig kvar,
längre än vad jag har förväntat mig.
Och kanske är det fel på mig.
När endast ”kansken” är allt jag har.
Jag vet inte längre vad det är ni förväntar er.
Kanske har det alltid varit så.
Bara mindre uppenbart.