Samtalsmetodik och träningen.

Jag har nyligen börjat en ny termin på min utbildning på universitetet, vilket även innebär en hel del nya kurser. Idag lärde vi oss lite om aktivt lyssnande och motiverande samtal (kursen jag går på nu handlar nämligen om samtalsmetodik). I början visste jag inte riktigt vad jag tyckte om kursen, men nu efter andra tillfället så känner jag att ämnet börjar växa på mig. Det känns ju väldigt relevant för min framtid att veta mer om hur man håller i professionella samtal om jag ska jobba med människor + att det aldrig är fel att ha med sig kunskap om hur man på ett bra sätt kommunicerar med andra.

Efter föreläsningen på uni träffade jag Ida, och vi gick senare tillsammans till gymmet och tränade. Det känns skönt att ha tagit upp det här med träningen, jag tror nämligen det ger mig mer energi (förhoppningsvis). Dessutom har jag även försökt hålla mig ifrån onyttigheterna på vardagar och endast äta onyttigt på helgerna, vilket har gått sisådär. Kylskåpet är fullt med kiwis, vindruvor och äpplen just nu, men jag fuskade lite med att beställa hem kebabsallad att mumsa på.

Nu ska jag nog sätta mig och mysa i soffan med älskling och katten ❤
Namnlös

Salstentan.

Jag har inte haft så mycket fritid på sistone på grund av en rätt så intensiv kurs i psykiska sjukdomar (I).
Dock så är jag ledig nu, i en hel vecka innan nästa kurs börjar (psykiska sjukdomar II).
Hemtentan är inskickad och salstentan är gjord.
Var jättenervös i natt och hade svårt att somna på grund av salstentan,
men nu i efterhand inser jag att det förmodligen var dumt att göra en sådan stor grej av det.

Det ska bli skönt att vara ”fri” en stund, samtidigt som att jag känner att jag förmodligen kommer att slösa bort min tid på ingenting…
Jag kan heller inte helt bli kvitt mina tankar kring hur resultatet i fråga kommer att bli.
Men nu är allt gjort i alla fall och jag får väl hoppas på det bästa.

Osammanhängande.

Tryin’ to get my shit together… Eller vad man ska kalla det.
Går lite upp och ner det där. Humöret eller snarare känslan av vaddetnuärjagskakänna.
Hur som helst, livet är ju som jag brukar säga – en berg och dalbana.
Och jag vet ju det nu efter sommarens tripp till Liseberg att jag inte gillar dem så mycket.
Berg och dalbanorna alltså.

Stress. Tror jag är största orsaken till varför ingenting riktigt är som det ska.
Men ska man studera på universitet så får man lida, lite. Och jag tror jag gillar det, ibland.
Jag ska dock försöka att inte gräva ner mig (som jag gör under varje tentavecka).
Måste ju som sagt ”get my shit together” – vad nu det innebär.

Känner att allt är osammanhängande. Bäst jag lägger av.
Tack och hej för mig. Leverpastej.