Världen har just vaknat, ifrån vad som känns som en allt för lång dvala
Med en sång svår att tyda med ord välkomnar fåglarna sommarvärmen
Daggen smeker gräset likt ett lager av socker, medan solen leker bland trädkronorna
Jag blir blöt om fötterna och får hål i tänderna.
Det virvlar till i mitt bröst
– som om allt därinne vill sprängas upp och hämta andan.
Men jag hyschar för uppståndelsen,
kväver den med hopknuten mun, jag är den fega som tiger som muren.
Alla de cirkulerande tankarna, människorna
de gapar öppet med idealen, som facit i sin hand.
Och än en gång vågar jag inte blicka in i deras ögon,
för rädslan att de ska se mig.
Janies 